Deklarationer

Jag gillar att peta i detaljer. Att närstudera ett påstående eller ett argument som förekommer i något sammanhang. För mig är det mer stimulerande än att långrandigt lägga ut texten om sina egna åsikter. Men då är det lätt att man kommer in snett i debatten. När man lyfter ut en detalj kan det se ut som om man tar ställning mot hela tankegången, eller som om man tycker den är oviktig. Valet av ämne är ju också ett slags påstående.

För att motverka den typen av reaktioner har jag här satt ner en del grundstenar. De här avsnitten slår fast vad jag tycker i olika frågor, i alla fall just nu. Det är mina deklarationer.

Evolutionen är grunden

Människans värld är inte godtycklig, den är given. Den är inte skapad av människan, och den är inte skapad för människan. Det finns förhållanden i tillvaron som inte är tillgängliga för demokratiska beslut.

Det här kan man förstås ifrågasätta. Kan det inte vara så att allting börjar med en gudomlig skapelseakt? Förvisso kan inte jag säga att det är omöjligt, men dels finns det inget som tyder på det (en tyngre invändning än det kanske verkar). Dels är det inte den begynnelsen jag menar. Jag menar bara att människan är resultatet av evolutionen. Det sakförhållandet är väldigt väl underbyggt och direkt avgörande för en del frågor om vår livssituation.

Det här med rättvisa

Jag har alltid haft ett starkt patos för rättvisa, eller kanske snarare varit väldigt känslig för orättvisor, inte bara mot mig själv. Men om man försöker förklara vad man menar med rättvisa, tycker jag den blir väldigt undanglidande. Det är helt enkelt svårt att definiera vad som är rättvist.

Betyder rättvisa att alla ska få lika mycket av allting? En förförisk tanke, men den fördelningen blir väl snarare orättvis om det är så att den ene har ansträngt sig mycket mer än den andre. Och alla kanske inte har samma behov. Då är det väl mer rättvist att styra fördelningen efter behovet? Okej, men säg att en har ett behov, en har ansträngt sig och en tredje är likgiltig men har fått i present. Var ligger rättvisan då? Är det rättvist att ta från den likgiltige? Är det rättvist att ta från den som har ansträngt sig? I så fall hur mycket?

Våld

Jag avskyr våld i alla former. Min känslighet går långt hitom våld - jag vänder mig mot hånleenden, snäsiga svar, alla uttryck för förakt.

Ateism och gudstro

Jag är inte född till ateist, jag har jobbat mig till det. Kämpat med längtan som alla andra. Längtan efter förtröstan, längtan efter andakt, efter rofylld stillhet och överjordisk skönhet. Längtan efter att slippa längtan, slippa begär som springer i vägen för den lyckokänsla som finns i stillheten, den inre stillheten alltså. Kanske längtan efter en allkunnig förälder som inte längre finns tillgänglig eftersom de förvandlades till vanliga människor när vi växte upp, om de nu ens lever.

Som ateist är jag inte okänslig för andakt, förtröstan, djupaste allvar, men jag är dessutom känslig för något annat. Jag är känslig för otydlighet. Man måste kräva intellektuell ärlighet, inte minst från mig själv. Allt måste kunna ifrågasättas, och allt bör också ifrågasättas, i alla fall någon gång i livet innan man kan slå sig till ro i en världsåskådning. Annars är man inte ärlig mot sig själv. Annars bygger man sin världsåskådning på uppfattningar som man inte har koll på, som man inte vet varifrån de kommer och om de går att lita på. Man får inte slarva med sånt. Då kan det hända att man propagerar för regler och lagar som bygger på dessa oprövade uppfattningar, att man inskränker sitt eget men framförallt andras tillvaro på lösa grunder, att man driver människor i olycka med stöd i idéer som inte håller för en seriös prövning. Då är man långt från den fromhet man kanske vill förknippas med.

Andakt, allvar, förtröstan är så viktiga för oss människor. Därför är det mycket betänkligt att de gudstroende försöker ta monopol på dem. Samhället får inte lämna såna centrala mänskliga upplevelser till folk som väver in dem i orimliga sakpåståenden. Man borde kunna få finna tröst och mening utan att samtidigt påtvingas en verklighetsbeskrivning som i ärlighetens namn är fullständigt prillig.

Människorna borde erbjudas en ateistisk andakt, ateistiskt allvar, ateistisk förtröstan. Kyrkobyggnaderna borde brytas loss från trossamfundet och göras tillgängliga för andra former av andaktsfull samvaro, med trosfria predikningar, överjordiskt skön musik, stillhet i gemenskap utan anspråk på orimliga verklighetsbeskrivningar. 

Vi människor kan uppleva det heliga, det underbara, men tolkningen av upplevelsen är inte på förhand given. Det är inte självklart att upplevelsen kan kopplas till en högre makt. Som har skapat allt inklusive sig själv och som ändå har tid och intresse att lägga sig i varje enskild varelses minsta göromål men som trots detta är principiellt omöjlig att påvisa med vetenskapliga metoder, och som icke desto mindre låter sig bli känd av människorna, och detta med en visshet som inte vidhäftar något av alla de fenomen som faktiskt låter sig påvisas. En sån mossig tolkning av vår skönhetsupplevelse kan inte vara oomtvistlig. Den är ju omöjlig.

Och det är väl inte många som idag vill försvara kristendomens sakliga påståenden. Man vill ha den där berättelsen som en metafor, som en fantasiplats dit man kan gå för att finna tröst. Men på något sätt drar man ändå fram den så fort det blir fråga om praktiska överläggningar, som hur folk runt om i världen ska få lov att leva sina liv. Det skulle kunna verka tveksamt att stifta lagar utifrån en metafor, men tydligen är det fullt naturligt för vissa.

Positiv Tolkning

Miljö och klimat

Rasism och invandring